Vem omfattas av tillgänglighetskraven?

I och med lagen om tillhandahållande av digitala tjänster är olika aktörer, i första hand myndigheter, skyldiga att se till att deras webbplatser och mobilapplikationer uppfyller kraven på tillgänglighet.

Förutom myndigheter gäller tillgänglighetskraven också offentligrättsliga inrättningar och en del organisationer. Tillgänglighetskraven kan också gälla vissa aktörers webbplatser och mobilapplikationer om aktören får specialunderstöd. Dessutom omfattas också en del av privata sektorn av tillgänglighetskraven.

Myndigheter

Tillgänglighetskraven enligt lagen gäller i första hand myndigheter.

Till myndigheter räknas följande:

  • ministerier
  • statliga myndigheter såsom regionförvaltningsverken, Transport- och kommunikationsverket, Trafikledsverket och Statens revisionsverk
  • yrkeshögskolor och universitet
  • kommuner, kommunala organisationer, kommunala affärsverk och samkommuner
  • statliga affärsverk, exempelvis Senatsfastigheter
  • aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter (genom lag eller med stöd av lag); exempelvis privata vårdinrättningar som getts i uppdrag att sköta offentliga förvaltningsuppgifter
  • självständiga offentligrättsliga inrättningar, såsom exempelvis Folkpensionsanstalten, Finlands Bank, Kommunernas garanticentral och Finlands skogscentral
  • offentligrättsliga föreningar då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter; exempelvis Finlands Advokatförbund, studentkårer, skogscentraler, Finlands viltcentral, jaktvårdsföreningar, renbeteslag, handelskammare och fiskeområden.

Offentligrättsliga inrättningar

Om aktören inte är en myndighet bedömer man om den är en offentligrättslig inrättning. Begreppet offentligrättslig inrättning i denna lag motsvarar upphandlingsdirektivets och upphandlingslagens definition av offentligrättslig inrättning. Om aktören är en upphandlingsenhet enligt upphandlingslagen omfattas den sannolikt också av tillgänglighetskraven.

Det är inte alltid helt entydigt om en aktör är en offentligrättslig inrättning eller inte. Bedömningen görs utgående från följande kriterier:

  1. Till att börja med bedömer man om aktören är en självständig juridisk person (alltså inte en fysisk person). Juridiska personer kan påföras förmåner och skyldigheter.
  2. Om det är fråga om en juridisk person (alltså inte en fysisk person), bedömer man vilken typ av verksamhet den bedriver. Om den har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse och den inte är av industriell eller kommersiell karaktär kan den vara en offentligrättslig inrättning.
  3. Utöver det här ska aktören uppfylla åtminstone ett av följande kriterier: a) verksamheten finansieras i huvudsak av en myndighet (eller en annan offentligrättslig inrättning) eller b) ledningen står under kontroll av en myndighet eller c) mer än hälften av ledamöterna i organisationens förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan utses av en myndighet.

Exempel på offentligrättsliga inrättningar som omfattas av kraven:

  • Keva
  • Hyreshussamfund som ägs av kommunen
  • Bostadsaktiebolag som ägs av ett universitetssjukhus utbildningsstiftelse
  • Studenternas hälsovårdsstiftelse
  • Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt
  • Suomen Erillisverkot Oy
  • Virve Tuotteet ja Palvelut Oy
  • Musikhuset i Helsingfors Ab
  • Finlands Nationalgalleri
  • Kehitysvammaliitto

Det är inte alltid självklart när en organisation är en offentligrättslig inrättning. Saken har behandlats flera gånger både i nationella domstolar och i Europeiska unionens domstol. I allmänhet i de här fallen tar man ställning till om organisationen har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse och framförallt om organisationen har någon industriell eller kommersiell karaktär eller inte.

Organisationer och tillgänglighetskrav

En del organisationer måste också uppfylla kraven på webbtillgänglighet. Exempelvis många organisationer som får understöd av STEA räknas som offentligrättsliga inrättningar enligt kriterierna ovan.

Organisationer är juridiska personer enligt lagens definition och har vanligtvis inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse och är inte av kommersiell karaktär. Om en organisation för att finansiera sin verksamhet får allmänt understöd av en myndighet, exempelvis STEA eller ett ministerium, och detta understöd utgör minst hälften av hela finansieringen är organisationen en offentligrättslig inrättning. Då måste organisationen alltså också uppfylla tillgänglighetskraven.

Tjänster som utvecklas eller används med stöd av myndigheter

Även en webbplats eller mobilapplikation som produceras av en annan organisation än en myndighet eller en offentligrättslig inrättning kan omfattas av tillgänglighetskraven, om den utvecklas eller underhålls med myndigheternas finansiering.

Om en organisation av en eller flera myndigheter får riktad finansiering för utveckling, användning eller upprätthållande av en viss nättjänst, vars sammanlagda andel täcker minst hälften av kostnaderna för utvecklingsarbetet eller upprätthållandet, omfattas tjänsten av tillämpningsområdet för lagen om digitala tjänster. Då ska den digitala tjänsten i fråga uppfylla tillgänglighetskraven samt innehålla ett tillgänglighetsutlåtande och en elektronisk responskanal.

När minst hälften av kostnaderna för utvecklingsprojektet eller det årliga underhållet får offentlig finansiering, ska slutresultatet av själva tjänsten och det finansierade utvecklingsarbetet vara tillgängligt. Denna skyldighet kvarstår dock inte längre för sådana år då den sammanlagda andelen offentlig finansiering som upprätthållandet av tjänsten eller utvecklingsprojekten får är mindre än 50 %. Om icke-tillgängligt innehåll publiceras i tjänsten under sådana år, lönar det sig dock att nämna detta i tillgänglighetsutlåtandet för att informationen också ska förmedlas till användarna.

Det lönar sig att inkludera uppfyllandet av tillgänglighetskraven som en fast del av projektet och beakta att även de brister i tillgängligheten som upptäckts senare i ett offentligt finansierat utvecklingsprojektet ska avhjälpas.

Variationen i finansieringen av en organisation eller dess digitala tjänst kan leda till situationer där den digitala tjänsten under vissa år omfattas av lagens skyldigheter och under vissa år inte. Inte heller i sådana situationer lönar det sig att låta ”reparationsskulden” med avseende på brister i tillgängligheten bli för stor under mellanåren, för att uppfyllandet av tillgänglighetskraven inte ska bli för arbetskrävande när tjänsten åter börjar omfattas av skyldigheterna enligt lagen om digitala tjänster.

Det lönar sig också att beakta att många organisationer som får allmänt understöd betraktas som offentligrättsliga inrättningar och således redan av den orsaken omfattas av tillgänglighetskraven.

Kraven gäller också en del av privata sektorn

Den nationella lagen i Finland är bindande för ett större antal aktörer än EU:s webbtillgänglighetsdirektiv, som bestämt att åtminstone aktörer inom den offentliga sektorn måste uppfylla kraven. I Finland gäller tillgänglighetskraven alltså också en del av privata sektorn:

  • aktörer inom finanssektorn (banker, kreditinstitut, värdepappersföretag)
  • försäkringsbolag och försäkringsföreningar

Tillgänglighetskraven gäller dessutom dessa tjänsteleverantörer oberoende av deras juridiska form om det i bakgrunden finns betydande inflytande från en myndighet:

  • tjänsteleverantörer inom vattenförsörjning
  • tjänsteleverantörer inom energisektorn
  • leverantörer av trafiktjänster

Tillgänglighetskraven gäller alltså webbplatser och mobilapplikationer som tillhör företagen som är verksamma i dessa sektorer.

Kraven på tillgänglighet gäller också stark elektronisk identifiering, i praktiken alltså vid identifiering på olika webbplatser med exempelvis bankernas webbankskoder.